Med öppet sinne steg jag tillsammans med min Lotta av båten vid Svartsö. Jag visste egentligen inte
vad som väntade mig – bara att jag nu fick möjligheten att utforska min sambos specialintresse,
bibliodrama. Det jag mötte blev något långt mer än en metod eller ett intresse. Det blev en upplevelse
som berörde både fantasi, kropp och själ.
Bibliodrama visade sig vara något av en vuxenlek, där allvar och lekfullhet smälter samman. Ett rum
där det innersta får ta plats och formas i mötet med andra människor. Den här gången kretsade allt
kring en 3000 år gammal lovsång till Herren – Psaltarens psalm 104.

Gruppen bestod av 19 deltagare och 4 ledare från Sverige, Tyskland, England, Belgien och Danmark.
Redan från början växte en särskild känsla av gemenskap fram, präglad av trygghet, acceptans och
närvaro. Det fanns inget krav på prestation, inget rätt eller fel. Ledarna guidade oss vant och kreativt
genom och mellan övningarna. Arbetet var tematiskt upplagt – först himmel, därefter hav och slutligen jord. Den sista dagen ägnades åt att knyta ihop helheten, innan hemfärden. Allt var välplanerat, och genomförandet låg nära perfektion. Vädrets makter var också med oss. Dessutom fanns god mat och dryck i överflöd. Halleluja !

Varje dag började och slutade med en promenad på omkring 40 minuter mellan hotellet där vi bodde
och hembygdsgården där vi ”lekte”. Det gick också att cykla eller ta bil, men för mig blev vandringen en
viktig del av processen. Vägen dit fungerade som en mental förberedelse – en långsam övergång från
vardag till närvaro. På vägen tillbaka fick intrycken sjunka in, nästan som en stillsam debriefing där
tankar och känslor kunde hitta sin plats. Många av övningarna handlade om att gestalta ord och teman ur lovsången, till exempel ”ljus”, ”mörker”, ”vind” och ”moln”. Den ursprungliga psalmtexten är förmodligen inte bevarad i sin första form, utan lever vidare genom översättningar och parafraser. Det blev tydligt hur varje deltagare bar sin
egen tolkning.

En enkel händelse dröjer sig särskilt kvar hos mig. I ett snår hittade jag ett bortglömt flaggspel. Det fick
bli en del av en övning och kom för mig att symbolisera glädje – något som alla människor, oavsett
livsväg, förtjänar att uppleva. Känslorna som väcktes under dagarna var många, men några återkom ständigt till mig: kärleken – som något större än oss själva, men också som något vi bär inom oss. Insikten att vi inte är ensamma. Att när vi ger kärlek, får vi den tillbaka. Det finns ljus och liv även i mörkret. Och kanske viktigast av allt: att tillsammans är vi starkare än när vi är ensamma.
Samtidigt finns det något i sådana här upplevelser som inte fullt ut går att beskriva. Mycket av det som
hände stannar inom gruppen, i det förtroende som växer fram när människor möts på detta sätt.
Vistelsen på Svartsö var för mig som att kliva in i en annan verklighet – nästan som en gemensam
fantasi som jag annars inte möter i vardagen.

Dagarna i skärgården påminde mig om min egen övertygelse: att det gudomliga inte är avlägset, utan
närvarande – i naturen, i mötet med andra och inom mig själv.
Tack Lotta G, Helene, Ilona Gert och alla lekkamrater, Lotta D. och Tack Svartsö !

Magnus -Bibliodramadebutant.