Else Natalie Warns

(Artikeln är publicerad i TEXTRAUM , 12 årgången, utgåva 25, november 2006. Temanummer: Kroppen i Bibliodrama. Bibliodramainformation. Gesellschaft für Bibliodrama (Bibliodramasällskapet i Tyskland).

Några reflektioner kring kroppsövningar i Bibliodrama som ligger mig varmt om hjärtat
Efter att ha använt en stor del av mitt ”andra liv” till arbete med Bibliodrama så är det angeläget för mig som utbildare liksom för oss i Bibliodramasällskapet, att vissa starka betoningar som vi utvecklat i Bibliodrama inte tyst försvinner. Det är en del av den praktiska tillämpningen att som individ verkligen utforska en bibeltext med kroppen vilket betyder att närma sig ord, rörelser, rumskonstellationer och konfigurationer i en bibeltext med kroppsliga experiment i syfte att få fram var den biografiska reaktionen verkligen finns hos var och en.

Genom ickeverbala kroppserfarenheter kommer man närmare de i kroppen lagrade livstemana än med någon annan form av närmande. De ickeverbala estetiska gestaltningarna kommer därnäst. Jag är säker på att det är självklart för många av författarna och att de vet detta utifrån sina respektive praktiska erfarenheter. Jag vill trots det ännu en gång komma tillbaka till de direkt textrelaterade kroppsövningarna som ligger mig så varmt om hjärtat.

Vad menar jag med det? Några korta exempel får klargöra frågan:

När något berättas ur historien om den rike ynglingen i Nya testamentet och då denne dras till Jesus, så är det en typisk biblisk utsaga som kan utformas på många sätt, eftersom det finns många möjligheter att föreställa sig berättelsen och hur den kan utforskas och utprövas av individen själv, det vill säga ”var och hur berättelsen träffar mig”.

Vi har föreslagit och inbjudit deltagarna att ägna sig åt denna sorts närmande av texten i smågrupper och varsamt undersöka, hur de olika scenerna upplevs och känns för den enskilde.

Står Jesus bara där eller är han på väg? Kommer ynglingen till honom framifrån eller från sidan? Eller springer han efter Jesus bakifrån? Tar han tag i Jesu mantel? Hur skiljer sig det ena från det andra? Hur närmar sig ynglingen överhuvudtaget? Långsamt tvekande? Blygt eller självsäkert och utmanande? Går han nära Jesus eller stannar han en bit på avstånd? Förblir han upprättstående framför Jesus? Eller faller han på knä? Hur reagerar Jesus? Lugnt distanserat? Eller böjer han sig mot ynglingen? Går han om möjligt själv ner på huk? Eller lyfter han upp den knäböjande ynglingen?

Det handlar om att utforska de egna känslorna i smågrupperna genom att pröva alla dessa olika konstellationer och de minnen som de väcker. Ur dessa experiment får senare skulpturövningar eller aktualiseringar ofta sin sprängkraft (brisans).

I många bibliska berättelser handlar det om större människogrupper. Till exempel vid helandet av mannen med den förtvinade handen handlar det om mannen själv, om Jesus och hans lärjungar, om folket och fariséerna. När man utvecklar spelscener kan det vara konstruktivt att fråga först och experimentera sedan: Ska den sjuka stå ensam på en plats i mitten? Ska Jesus konfronteras med fariséerna på ena sidan och anspela på den sjuke? Eller står han hos den sjuke mannen? Eller går han mot honom medan han talar? Är han då helt vänd mot honom? Vad gör folket? Vad gör fariséerna? Vid varje förändrad position hos Jesus så ändras textens budskap på ett grundläggande sätt: Är det ett avståndstagande från de stela sabbatslagarna och en teologisk kamp med fariséerna? Eller är det en helandeberättelse och en demonstration för folket? Eller sker mycket samtidigt? Och var har olika grupper, olika deltagare sin tyngdpunkt? Utifrån det arbetet avgörs hur gruppen ger form åt och spelar upp scener vilket är en form av exeges. Läran om människans distanstolerans, den så kallade proxemiken , säger, att för varje människa finns det exakta och differentierade bestämda avstånd och rörelseriktningar i rummet som har betydelse och verkan. Det hänger samman med människans
kultur, hennes socialisation och hennes livserfarenheter. (Edward T. Hall, ”Die Sprache des Raums”, Rummets språk, Düsseldorf 1976)

Det finns många teorier som går ut på att våra kroppars utsträckning i rummet, till exempel om vi står upprätt, ligger, böjer knä, hukar oss ner eller reser oss hänger ihop med bestämda åldersnivåer. Därför uppstår vid dessa övningar för varje enskild person en ganska individuell kontakt med en biblisk scen som grundar sig i den egna livshistorien. Det är med andra ord detta möte med texten som leder in i djupet.

Jag har upplevt att bland många människor, särskilt bland teologer, är det vanligt med ”redan färdiga” föreställningar om bibliska bildscener, till exempel att Jesus agerar milt och kärleksfullt eller majestätiskt, så att de flesta närmar sig honom undergivet eller på liknande sätt. Dessa människor menar ibland att man förfalskar texten när man lyfter fram att denna bild är en kliché. De antar då att texten är skriven på ett entydigt sätt. Så omedvetna är många om att de bär biografiskt grundade bilder av texten i sig, att de därmed begränsar Bibelns mångfacetterade öppenhet.

I Bibliodrama är det just de dramatiska scenernas möjliga mångfald – de som i sig genom deltagarnas tolkningar kommunicerar med varandra – som belyser budskapets vidd och bredd för alla. För många kan det vara till stor hjälp att få utvidga eller korrigera det egna biografiskt relaterade materialet. I våra bibliodramaledarkurser har vi alltid om och om igen undersökt en texts verb, rumskonstellationer och konfigurationer på detta sätt. Denna metod har vi kallat accentuering (Akzentuierung) och vi har mer eller mindre upphöjt den till en ”regel” i bibliodrama. Sedan dess har vi sagt farväl till bestämda ”regler”. Genom nätverkande mellan utbildningarna och i det europeiska nätverket uppstår nya formuleringar och det är bra så.

Frågan är alltså om det som vi benämner accentuering kanske med tiden har blivit självklart och därför inte längre är viktigt att beskriva? Eller kanske det är överspelat?  Detta vill jag helst inte tro. För mig som gammal bibliodramatiker är det angeläget att detta sätt att använda direkt textrelaterade kroppsövningar stannar kvar i vår medvetna praxis därför att de fördjupar och levandegör arbetet.

Översättarens kommentar: Det tyska ordet ’Körperarbeit’ har här översatts med ’kroppsövningar’.

Fri översättning av Lotta Geisler, januari 2008

Else Nathalie Warns är född 1930 och har studerat konsthistoria, teatervetenskap, arkeologi och filosofi i Göttingen och Freiburg i Tyskland.  Hon arbetar sedan 1970 som “Spiel- und Theaterpädagogin”, lek- och teaterpedagog i fri svensk översättning. Hon har skaffat sig en omfattande utbildning i kropps- och rörelseterapi, musisk bildning (såsom musik, dans, bild, drama och rörelse), maskbygge, lekpedagogik, traumaterapi och gestaltterapi. Under åren 1981 – 1993 arbetade hon som lärare vid universitetet i Bielefeld. Sedan 1975 har hon varit ledare för bibliodramakurser och sedan 1989 en av ledarna för handledarutbildning och rådgivning i Bibliodrama i Bielefeld. Else Natalie Warns har publicerat ett flertal böcker som bland annat handlar om hur drama kan användas för att levandegöra globala rättvisefrågor.